Imorse vaknade jag med en klump i magen, ont i magen och ville helst dra täcket över mig. Men kan inte strunta i skolan hur dåligt jag än mår. Klev upp,tvingade i mig frukost och åkte till skolan. Min lärare skrev några tal på tavlan och gav mig ett papper med tal. När hon frågade vad talet blir bryter jag ihop i gråt och har ett tryck över bröstet. Det gick inte att sluta gråta,livet är väldigt tufft just nu och jag känner mig väldigt ensam i allt som händer. Min lärare som vet vad som pågår i mitt liv,hur stress och pressad jag är med det mesta nu känns det skönt att gråta inför någon som inte dömer en,som förstår och är där för mig. Jag grät en hel timme,det slutade aldrig rinna. Det känns som om någon äter upp mig inombords på ett långsamt sätt men jag känner smärtan hela tiden. Jag är trött på att alltid känna mig ledsen,orättvist behandlad och att gråta . Det är inte lätt att vara stark när man inte har orken till det men jag vet inget annat. "Du är alltid så stark när du mår dåligt" Jag vill bli ompysslad och tröstad för en gångs skull,jag orkar inte vara den starka tjejen all the time! Jag har ett stark psyke,jag har ett stort tålamod och är envis vilket är väldigt bra egenskaper. Men hur länge ska man behöva gå runt och hoppas att någon ser igenom en hur jag faktiskt mår och finns vid ens sida. Jag vet inte ens vad jag vill komma fram till i det här inlägget men just nu känner jag ett stort hat och ilska mot livet,jag vill bara sova till allt förändras ....

Dom senaste veckorna kanske till och med månader har vart tuffa. Ni vet den där kollen och kontrollen vi alla vill ha? jag försöker att kontrollera allt i mitt liv,jag vill veta alla steg som kommer. Men har insett att det är inget som funkar,man måste släppa på kontrollen och bara vara. Det här har tagit mycket kraft och energi från mig,har märkt själv hur jag backat undan och blivit tystare på sistone. Dom saker jag är orolig över är egentligen inte hela världen men för mig är dom super viktiga. Det handlar ändå om min framtid, planering,tid och drömmar. I mitt huvud åker tankarna runt som en bergobalbana, har inte direkt orkat umgås med vänner på sista tiden heller. Inte för att jag inte vill utan för att jag känner mig urladdad,mina batterier är nästan slut. När jag kommer hem från skolan,då stänger jag in mig i vardagsrummet och vill bara vara för mig själv. Den ända jag pratar med är mamma,vi pratar varje dag och hon vet på riktigt hur jag mår. Har vart dålig på att höra av mig till mina vänner,jag saknar dom men när man känner sig mitt i tu och inte vet vart livet kommer leda en,jag känner mig ensam i det här,väldigt ensam och det är jobbigt. Man kan inte alltid vara sitt bästa jag,man kan inte alltid vara på topp,man behöver inte alltid försöka,ibland behöver man släppa taget om allt och bara vara. Annars är det ganska lätt att tappa bort sig själv,tankarna blir för påtagen och till slut känner man sig bara bitter. Jag försöker släppa kontrollen, jag försöker hitta ett lugn och försöka inse att jag är bra som jag är. Ingen annan vet hur jag mår förutom jag själv,inbland önskar jag att andra vill försöka förstå hur jag mår och bara finnas där. Men dom som inte vill och inte försöker,där måste jag också släppa. När vi alla mår bra,det är kanske då vi kommer förstå och släppa in varandra i våra liv. Men just nu verkar det inte funka, många har dippar precis som jag och alla är besvikna på alla. Men ingen vet hur jag mår, ingen vet varför jag inte hör av mig först nu på sista tiden och finns där för andra? Dom kanske tycker jag är en dålig vän och att jag inte finns där för dom. Men jag då? Vi alla borde öppna ögonen,vara mer förstående och finnas där för varandra. Det är inte bara ena som ska vara där för för en utan man ska vara där för varandra oavsett vad. Jag mår också dåligt just nu,drar mig undan allt och andra för att det är lättare men för det behöver jag ändå nära och kära runt mig. Jag kämpar just nu med att hitta ett hem, en trygghet och balans i mitt liv. För att jag ska kunna göra det behöver jag lugn och ro i mitt liv. Är jag en dålig vän på grund av det? Nej. Jag hoppas att mina vänner vet vart dom har mig,jag försöker bara hitta mitt liv just nu och det är en kamp. Men jag ger aldrig upp och dom som finns kvar efteråt då vet man men just nu,jag orkar inte mer än vara med mig själv och tankarna./ Hej

När jag flyttade hemifrån i augusti förra året var en stor pärs för mig,från att bott hemma i hus med mamma till en etta med balkong. Det vart en chock för mig men nu,NU älskar jag min lägenhet. Den där saknaden hem till mamma är nästan helt borta,bara det är en stor förändring för mig,ett stort steg i livet. Men om två månader går mitt kontrakt på min lägenhet ut,jag har inte hittat någon ny lägenhet heller. Det är dom senaste tre,fyra månaderna jag börjat känns mig hemma här,nu är lägenheten mitt hem,jag älskar att komma hem. Det kommer vara riktigt tufft att flytta härifrån,jag kommer verkligen att sakna den här lägenheten. Kunde jag ta med mig den här till en annan lägenhet,då skulle jag göra det! Kunde aldrig tro att jag skulle känna en sån conection till den här lägenheten,känner mig verkligen hemma här,på riktigt. Känner mig skärad,det är med blandade känslor. Åkte runt till alla kund- center som har lägenheter men ingen ville/ kunde hjälpa mig. Paniken jag har i kroppen, i magen,den är hemsk. Jag vill INTE flytta hem igen,det skulle inte funka. Jag är snart 27,har pojkvän,pluggar och mår bra så som jag har det,nej aldrig i livet att flytta hem,nej inte en chans. Jag känner mig hjälplös,tom och rädd. Vart är mitt mirakel? Jag behöver det mer än någonsin nu. Jag sitter timtal varje dag och letar efter lägenhet,hör mig för med andra,åker runt till kundcenter,men vad får jag utav det? En käftsmäll istället, det är precis vad jag känner. Tycker det är helt galet hur det kan vara sån brist på att hitta lägenhet,jag förtjänar att leva mitt liv!

Varför är världen en sån hemsk plats om vi bara har ett liv att leva? Jag känner hur marken under mina fötter skakar,en jordbävning under marken är på väg. Ska jag springa eller stanna kvar? Allting runt omkring mig är halvmörkt,men ibland lyser det upp. Måste man gå igenom mörkret för att förstå sig på ljuset? Varför måste livet vara komplicerat, konstigt,jag förstår inte. Ibland vill jag bara blunda för att slippa se det men det hjälper inte vad man känner inombords. Det finns lätta väggar men även svåra väggar. Dom lätta har många gånger vart frestande men jag tror livet har mycket att lära mig. Världen är en hemsk plats,man får göra det bästa utav det man har men det betyder inte att man alltid står ut med att leva,att leva är ibland ett måste.

Vilket fantastiskt väder vi haft idag,lite kalla vindar fortfarande,vi är bara i mars men på helt rätt väg mot varma tider. Möte upp min fina vän Anna på stan vid ett tiden,vi letade upp något ställe där det var sol. Vi satte oss ner,njöt av varje solstråle man kunde få och bara hade en massa tjejsnack. Det är alltid en fröjd att umgås med Anna,hon är härlig på alla sätt. Vi tog en promenad mot mitt gamla gymnasium där vi kollade på något av en hemlighet jag inte kan gå ut med än ;) fortsättning följer .... När vi gick tillbaka in till stan var jag totalt slut och vrålhungrig. Vi satte oss på Waynes Coffee för att slappa och få sitta ner. Vilken härlig dag med sool, tjejsnack och en bra början på fredagen. Ikväll blir det spelkväll med våra två fina, Fredrik och Linnea ^^ Men först titta klart på Let's dance där jag nog hejar på Marie,hon kan verkligen det här med att dansa :D :)

Nu är det inte länge kvar innan mitt kontrakt går ut på min lägenheten,söker som en tok efter en ny lägenhet men det går mindre bra tyvärr. Har panik i kroppen,att behöva flytta hem igen för andra gången är inget som jag behöver just nu. Jag behöver ett mirakel,så som jag sliter och kämpar varje dag med att hitta en lägenhet och få ihop allt i livet är jag fanimej värd lugn och ro. Skulle jag hitta en lägenhet,att jag fått den då,DÅ skulle jag bli cool lugn med allt annat. Så länge jag har ett ställe som jag stolt kan säga är mitt eget hem då är jag tacksam. Allt annat som jobb, framtid,pengar,barn you name it det löser sig på något sätt men inget som ger mig lika panik som att behöva flytta hem igen. Den här paniken,frustrationen den äter upp mig inifrån. Jag försöker att inte tänka på det speciellt mycket,försöker att tänka "men det löser sig" om det är en naiv tanke? det vet jag inte men det är för jobbigt att gå runt med det här inom sig hela tiden vad man än gör dygnet runt. Det skulle vara skönt att bo i en tvåa,känna att det är ett mer hem,att vi kan göra det mer till hemma med mer plats och yta. Jag behöver verkligen ett mirakel just nu,längtar till den dagen jag kan andas ut på riktigt och känna värmen sprida sig att okej allt löste sig,nu får jag leva igen,andas igen. Den dagen,den lyckan,ett mirakel :)

Imorgon fyller min mamma 50 år,det känns inge bra. Det skrämmer mig. Jag vill inte att hon ska bli äldre,jag vill inte bli äldre, jag vill inte se alla runt mig försvinna. Varför måste det finnas ett slut med allt? Jag vill alltid ha kvar min mamma,min familj & mina vänner. Varför måste åren gå så fort? Det här med åldern gör mig rädd,jag är själv nära att bli 30 om några år. Vissa säger att livet börjar då men hm jadu jag vet inte,man får väl se när man väl är där. Jag kan inte ens tänka mig ett liv utan min mamma,hon är den jag alltid vänder mig till,hon är den som håller mig vid liv. Utan henne skulle inte mitt liv funka,hon har gjort mig till den jag är,hon är hela min värld och jag vill aldrig vara utan henne. Det knyter sig i magen och jag blir gråtfärdig bara av tanken att min mamma inte kommer finnas en dag. Hon var bara 22 år när hon blev med mig,hon har uppfostrat mig på egen hand men med mycket hjälp av familj och släkt men mamma har verkligen lyckats med mig,jag är en stolt dotter :)<3

Snart är veckan över och helgen närmar sig. Det ska faktiskt bli skönt med helg, har inga planer under helgen men det kanske ändras vem vet. Min pojkvän ska iväg till hans fars stuga med hans syskon hela helgen, så det kommer bli tomt utan honom. Men tänkte umgås med familjen min,lite kvalitetstid<3 Ska strax iväg till skolan sen tar jag heelg. Synd att det är tråkigt väder ute,igår var det sol och vår i luften men idag är det grått och regnigt ute. Men dom har sagt på vädret att våren kommer på söndag och jag hoppas att dom har rätt. Jag drömmer mig bort då och då till varmare grader,jag vill mer än allt åka utomlands i sommar,i ned that. Har sparat ihop till en resa iallafall,bara hoppas att ingenting ekonomiskt kommer i kläm på grund av någonting. Ett dröm ställe som jag alltid velat åka till är Hawaii,hur underbart skulle inte det vara ^^ Det är sånt man får tänka på dom här gråiga dagarna,drömma. Det är fredag iallafall och jag tänker njuta till fullo,försöka göra något skoj av helgen :)<3