Dom senaste veckorna kanske till och med månader har vart tuffa. Ni vet den där kollen och kontrollen vi alla vill ha? jag försöker att kontrollera allt i mitt liv,jag vill veta alla steg som kommer. Men har insett att det är inget som funkar,man måste släppa på kontrollen och bara vara. Det här har tagit mycket kraft och energi från mig,har märkt själv hur jag backat undan och blivit tystare på sistone. Dom saker jag är orolig över är egentligen inte hela världen men för mig är dom super viktiga. Det handlar ändå om min framtid, planering,tid och drömmar. I mitt huvud åker tankarna runt som en bergobalbana, har inte direkt orkat umgås med vänner på sista tiden heller. Inte för att jag inte vill utan för att jag känner mig urladdad,mina batterier är nästan slut. När jag kommer hem från skolan,då stänger jag in mig i vardagsrummet och vill bara vara för mig själv. Den ända jag pratar med är mamma,vi pratar varje dag och hon vet på riktigt hur jag mår. Har vart dålig på att höra av mig till mina vänner,jag saknar dom men när man känner sig mitt i tu och inte vet vart livet kommer leda en,jag känner mig ensam i det här,väldigt ensam och det är jobbigt. Man kan inte alltid vara sitt bästa jag,man kan inte alltid vara på topp,man behöver inte alltid försöka,ibland behöver man släppa taget om allt och bara vara. Annars är det ganska lätt att tappa bort sig själv,tankarna blir för påtagen och till slut känner man sig bara bitter. Jag försöker släppa kontrollen, jag försöker hitta ett lugn och försöka inse att jag är bra som jag är. Ingen annan vet hur jag mår förutom jag själv,inbland önskar jag att andra vill försöka förstå hur jag mår och bara finnas där. Men dom som inte vill och inte försöker,där måste jag också släppa. När vi alla mår bra,det är kanske då vi kommer förstå och släppa in varandra i våra liv. Men just nu verkar det inte funka, många har dippar precis som jag och alla är besvikna på alla. Men ingen vet hur jag mår, ingen vet varför jag inte hör av mig först nu på sista tiden och finns där för andra? Dom kanske tycker jag är en dålig vän och att jag inte finns där för dom. Men jag då? Vi alla borde öppna ögonen,vara mer förstående och finnas där för varandra. Det är inte bara ena som ska vara där för för en utan man ska vara där för varandra oavsett vad. Jag mår också dåligt just nu,drar mig undan allt och andra för att det är lättare men för det behöver jag ändå nära och kära runt mig. Jag kämpar just nu med att hitta ett hem, en trygghet och balans i mitt liv. För att jag ska kunna göra det behöver jag lugn och ro i mitt liv. Är jag en dålig vän på grund av det? Nej. Jag hoppas att mina vänner vet vart dom har mig,jag försöker bara hitta mitt liv just nu och det är en kamp. Men jag ger aldrig upp och dom som finns kvar efteråt då vet man men just nu,jag orkar inte mer än vara med mig själv och tankarna./ Hej