Jag har märkt ganska tydligt att det finns två typer av människor i den här världen när

det kommer till hur man ser på livet. Det finns dom som tar livet med en klackspark för

för vi kommer ändå inte ur livet levande så ta inte allt så seriöst. Medans den andra av

halvan är rädda för att leva,dom tar livet på största allvar. Här finns det varken rätt eller

fel hur man ser på livet. Jag är den andra halvan som är rädd för att leva men som inte

vill anat än leva men tar livet för grovallvarligt för tänk om jag dör? Hela mitt liv har jag

alltid varit tio steg framåt och tio steg bakåt men aldrig stegen som är här och nu. Vad

är det som skrämmer mig så mycket? Jag vet inte?. Men jag vet att jag vill kontrollera

allting i livet,jag vill att allt ska hända nu på en gång. Det finns ingen tid att vänta bort

för livet är för kort. Jag vill veta allting om livet om vad som ska hända bra eller dåligt

för då kan jag förberedda mig mentalt,fysiskt och psykiskt. Jag vet att vi inte kommer

kunna ducka från döden,vi kommer alla försvinna en dag hur tuuff den tanken än är.

Jag vet att vi inte alltid kommer få det vi vill ha i livet, allt vi drömmer om och hoppas

på i livet. När jag tänker efter här handlar det nog ändå inte speciellt mycket om den

där kontrollen över att veta hela sin livskarta utan det handlar nog mer om en jag vet

inte vad jag ska använda för ord men bekräftelse?? En bekräftelse på själva livet att

allt kommer ordna sig,du kommer få det mesta av det du alltid drömt om. Dina hopp

och förväntningar kommer att slå in. Du kan vara lugn. Det är vad jag går runt varje

eviga dag och väntar på. Som om ett mirakel av stjärnfall ska ramla in hos mig och

plötsligt står alla svar skrivna i stjärnorna och jag slipper fundera mer. Det låter helt

himmelskt samtidigt är jag även kluven i den här frågan också för vill man veta allt?

Jag vill veta på ett sätt om hela mitt liv alla dessa år framåt men ändå inte? Vore det

inte tråkigt om man visste allt,då har man inget att se fram emot? Då blir inte livet en

överraskning,då kommer dom där små miraklena inte betyda något. Det kanske är vad

livet går ut på,att det är charmen med själva livet att inte veta? Alla dom där när du som

minst annar det ögonblicken skulle inte finnas kvar. Det här är en av dom klurigaste av

alla frågor i livet? Hur mycket vill man egentligen veta och hur lite vill man veta om livet?

Det där är en smaksak. Hur är ni som personer? Vill ni veta för att slippa oroa er eller vill

ni bli överraskade av livet? Jag vill nog både och. Jag hatar den här konstanta oron och

rädslan över att livet inte kommer bli det man alltid drömt om. Jag har mycket i livet som

är bra men jag lever definitivt inte det livet jag vill,jag är inte ens nära det jag jämt som en

liten flicka gick och dagdrömde om. Men kanske visste man inte bättre då,man har alltid

velat att livet ska bli som på film. När man var liten trodde man nog till ganska stor del att

livet var/är som på film. Medans man nu i vuxenålder gått igenom det ena och det andra

vet att livet är inte som på film. Även om många av dagens filmer basereras av dagliga

livet till stor del slutar ändå inte livet jämt lyckligt eller drömigt som på film för på film då

måste det sluta lyckligt men det riktiga livet utanför fungerar inte riktigt så även om det

är vad jag önskar. Vad vill jag komma fram till här egentligen? Jag vet inte riktigt för det

här blev mest tänkar inlägg där mina tankar flyter runt och skrivs ner. Men kanske borde

jag släppa lite på kontrollen för oavsett vad som händer i livet finns det inte alltid något

man kan göra åt situationen. Antigen händer det något jätte jobbigt,kan jag göra något

åt det här eller är det som det är? Eller så händer något helt fantastiskt och då får jag

njuta av det där och då. Livet är en utmaning,jag tror vi är här för att testa oss själva

och lära oss av våra handlingar av vårat tänk av våra val. Vi är inte mer än personer

vi är mänskliga där vi endast kan göra det bästa utav det vi har, vi har bara ett liv så

varför inte leva så mycket du kan än att bromsa för rädslan som stoppar dig från livet?