När jag fick beskedet om att jag skulle testa och jobba i sex veckor såg

jag framför mig hur livet äntligen skulle börja. Det var helt rätt tid,nacken

mådde bra jag mådde bra. Men redan andra dagen kom smärtan tillbaka

som inte funnits där på flera månader. Min första tanke var att allt är nytt

det kommer ge med sig när man vant sig. Det blev bara värre och värre

med smärtan nästan oumbärligt ont. Att ge upp är inget som ens fanns

i mina tankar,det gick sex veckor hur vet jag inte men man klarar mera

än vad man tror. Har gått hemma en vecka nu,börjat på sjukgymnastik

igen för att stärka upp nacken. Hade möte på arbetsförmedlingen igår

om hur vi ska gå vidare. Blev väldigt känslosamt för min del,som det

ser ut nu går det inte att jobba på grund av min smärta och med den

har mycket av min ångest kommit tillbaka. Har tid hos en psykolog på

måndag vilket är blandade känslor. Trodde aldrig att jag skulle hamna

här igen med smärta,panikångest och oro. Jag kan inte annat än känna

min dålig just nu. Hur kunde jag hamna här igen när jag kämpat ihjäl mig

för att må bra igen vilket jag gjort dom senaste tre åren. Nu är jag tillbaka

på ruta ett. Jag går hos min sjukgymnast två gånger i veckan,kommer gå

hos psykologen säkert en gång i veckan sen gå till en specialist på smärta

som min whiplers. Det här visar att jag tar tag i mina problem,har bett om

hjälp och mitt mål är att bli den glada levnadsfulla tjejen jag egentligen är. 

Men allt jag känna är hur jag misslyckats,här måste jag be om hjälp igen

för att kunna ta mig vidare. Nu tar det ytterliggare några år längre att få bli

mamma då jag inte kan jobba just nu,när och om jag ens kan jobba det tär

på mig. Jag är både rädd och orolig för mitt liv,tänk om min pojkvän inte står

ut med att vänta på mig? Finns det någon chans för mig att ens bli mamma?

Det var någon månad sen jag grät men nu dom senaste två dagarna är det 

ända jag gjort. Jag tänker och tänker och tänker. Det här tar död på mig för

jag lever inte,det är endast oro i kroppen och det har gjort att jag har gått ner

nästan 10kilo på bara fem veckor på grund av dom här dumma j*vla tankarna.

Hatar att inte veta hur mitt liv kommer bli,hur det kommer se ut hur min framtid

är ljus eller mörk? Kommer allt ordna sig eller kommer det aldrig vända? Gillar

inte det här någonstans,allt jag vill är att kunna andas och bara leva igen  

För tre år sen vid den här tiden blev jag väldigt sjuk. På bara tre månader

gick jag ner 15kg,mina ben blev tunga som sten efter att bara gått i en till

två minuter. Började bli jätte torr i munnen nästan dygnet runt,fick ont i

njurarna och vart lättare anfådd (är en sportig tjej) inget hänge ihop hur

hur jag mådde. Det hade vart juluppehåll på dansen men nu började en ny

termin. Alla som sportar med något vet att om man haft ett uppehåll för

ett tag är alltid första passet alltid lite jobbigare än vanligt. Men det här

var något annat,alla alarmklockor gick igång i huvudet. Fick komma till en

läkare om det var dagen efter eller veckan efter. Väl där fick jag höra att

hade jag kommit in två dagar senare kunde det varit försent,då hade jag

blivit inlagd på sjukhuset med dropp. Dom tog alla olika prover. Diabetes,

cancer,njusrvikt,lungorna,sköldkörteln osv. Tack och lov var det inget som

är allvarligt som cancer. Vi har massor av olika konstiga saker i våran kropp

som ska funka och från ingenstans har mitt B12 slutat att funka av sig själv

i min kropp vilket är en jätte viktig funktion som måste funka i våra kroppar.

Jag började få injektioner i skinkan var tredje månad i ett och ett halvt år.

Fick order från läkaren att bara vara hemma och äta upp mig att bli stark &

frisk igen. På lite mindre än ett år gick jag upp alla mina kilon,jag började att

äta mer mat som innehåller både B12 och folsyra. Jag fick börja dansa och gå

till gymmet igen fast sakta men säkert. Det har gått 3år sen den här karusellen

satte igång och jag har aldrig känt mig mig mer hälsosam. Till nu. Då för tre år

sen var livet jobbigt på många nivår och tillsammans med det kan man få brist

på B12. Nu är livet faktiskt på topp,har vart det väldigt länge därför förstår 

jag inte varför alla symptom kommit tillbaka. Det kom smygandes efter nyår,

började bli jäätte torr i munnen. Blir tröttare för varje dag som går,hjärnan

är seg och koncentrationen är inte där den ska vara. Bruset i öronen och det

där locket som gör att man hör sin egen röst i huvudet som om man är fast i 

en ballong och man vill bara sticka hål på den för att slippa ekot. Har gått ner

4-5kg på bara två veckor fast jag äter lika bra hela tiden. Ringde till läkaren

och bokade tid men fick vänta två veckor. Idag är den dagen,jag fick ta en

del blodprov på olika saker bara för att vara säker och kolla ifall något inte

är som det ska med något annat. Fick ta ett socker prov vilket jag aldrig fått

göra och det första som slog mig var - tänk om jag har diabetes?? Men gick in

och läste om symptomen och jag hade bara en av 10 symptom,då blev jag rätt

lugn ändå. Är nervös över proverna men ska inte oroa mig i onödan som jag blir

jämt annars,antingen är det B12 eller så har jag bara en dipp av trötthet men

antar det tar några dagar innan jag får veta. Till dess bara positiva tankar  

Det har vart ganska många jobbiga dagar här som vart.

Som ni vet (ni som läst) att jag börjat arbetsträna inför

det riktiga arbetslivet har inte riktigt gått som jag velat.

Trivs jätte bra där jag är men min kropp säger stopp,den

vill inte jobba med mig. Vi är i osynk,min hjärna säger kom

igen du fixar det här medans kroppen säger det går inte du

har alldeles för ont. Vilket är sant. Fick gå hos en sjukgymn

förra året på ett speciall program för oss som hae whiplers

och efter åtta till nio månader började jag få tillbaka både

styrkan i nacken,kraften i axlarna och glädjen kom tillbaka.

Jag såg ljust på mitt arbetsliv,det finns stor möjlighet att

kanske en dag kunna jobba igen. Nu fick jag den här chansen

ett år senare med att börja arbetsträna tillsammans med min

arbetsterapeut som håller koll på mig dagligen. Envisheten är

där,kämpe glöden fanns och hoppet såg bra ut. Har vart där i

tre veckor och jag är paj helt trasig. Smärtan kom redan dag

två men tänkte att det bara var är för att allting är nytt och

kroppen måste ställa om sig så jag körde på men märkte att 

det bara blev värre för varje dag som gick,nu är jag där igen.

Från att knappt känna nervsmärtor ingen huvudvärk som var

närvarande och migränen var nästan borta. Till att ständigt

ha ont i huvudet,ligga med migrän varje natt vilket betyder

ingen sömn men går till jobbet varje dag ändå. Gråten finns

i halsen hela tiden,vill inte vara den men jag är helt slut. Vad

ska jag göra nu? Har ett läkarbesök på onsdag om en annan

sak och då ska jag fråga honom om det finns någon som helst

möjlighet att jag kan få börja hos min sjukgymnast igen för 

det skulle vara guldvärt för mig. Jag tänker inte kasta in min

handduk än och säga det är kört utan det blir att göra absolut

allt i min makt som går och göra att jag kommer kunna jobba i

iallafall fyra timmar kanske tre gånger i veckan. Jag är en sån

person som hellre förbereder mig för det värsta än tro på det

bästa för då blir man mindre besviken,är det en bra eller dålig

sak att göra för sig själv betyder det att man inte tror på sig

själv? Kan väl säga så här,jag vågar inte helt ut tro på att det

kommer hela vägen men jag kommer kämpa ända in till det sista.

Oavsett om jag kommer kunna börja jobba igen eller att det går

mot att bli sjukpensionär kommer jag ta tag i träningen från och

med idag allt från dansen till gymmet till promenader så ofta jag

bara kan. Ikväll börjar dansträningen igen efter juluppehållet woho  

I måndags var det cancergalan på teve som går varje år. Man blir lika berörd varje år när

galan sänds. Det här året blev jag mer berörd än någonsin, vet inte varför den här tjejens

berättelse fick mig att gråta mer än vad dom andra tjejerna alla andra åren berättat. Den

bara gick rakt in i hjärtat på mig. Hon heter Molly,är endast 23 år gammal och har kanske

bara ett år till att leva. När jag såg henne gråta och berätta att hon kommer dö med den

här sjukdomen då brast det hos mig. Ingen ska dö i cancer men när unga personer som

henne inte kommer överleva till 25 då är det något som är fel i den här världen. Samtidigt

när jag satt och lyssna på hennes historia hände det något inom mig i mitt hjärta,i själen

i hela min kropp. Sen jag själv blev 25 började jag få panik att bli äldre. Det är nu jag inte

kommer få leva många år för det är väl när man börjar gå mot 30 som alla läskiga sjuk-

domar kommer? Jag blev 30 i september här förra året,hela året när det slogs om till 29

blev jag livrädd. Livrädd att leva vidare,rädd att något skulle hända mig hela tiden som

skulle rycka mig ifrån livet. Tankar gick som tänk ifall något skulle hända mig och aldrig

skulle det finnas en chans att bli mamma eller att man hinner bli mamma till några små

liv men efter några år kommer jag ryckas bort. Det var ett år av ångest,panik och oro..

Efter jag hörde Mollys berättelse blev jag inte längre rädd att leva,jag sluta känna panik

över vetskapen att man kommer bli äldre varje år. Nu känner jag en tacksamhet till mitt

liv,varje morgon är som ett solsken. Hur trött jag än är,hur segt det än är över att det är

söndag eller om man skulle få influensan är det bara en en ytte pytte liten del av ditt liv

som kommer gå över. Men för molly är det inte det,hon vaknar upp varje morgon med

vetskapen att vilken dag som helst kommer jag ta mitt sista andetag och tas ifrån både

mitt liv,min familj och mina vänner. Jag känner inte henne men man kan veta att det är

hur hon säkert tänker ofta. Vi alla tar livet för givet,man tänker aldrig på att man ska dö

en dag och därför kör vi bara på som om vi är odödliga. Men det är vi inte,imorgon kan

det vara försent. Jag tänker inte vara rädd längre, jag vill leva. Det finns saker som jag

jag vill uppleva,äventyr jag se tillsammans med dom jag älskar. Varje morgon,varje dag

kommer jag leva med tacksamheten att jag är frisk och inte behöver oroa mig över livet

att det kommer ta slut utan jag får leva  

I nästan 18år har jag lidit av panikångest som kom tillsammans med ett trauma

när jag var 12år. Det har vart en evig kamp, det är som att leva med en demon

som vägrar att du ska bli lycklig. Jag bestämde mig tidigt att den här jäveln ska

inte vinna över mig,det är bara hjärnspöken. Idag är jag 30 och känner knappt

av längre,det kan komma en liten attack någon gång i halvåret men då blir jag

inte rädd längre. Dom senaste fyra åren har det nästan vart som att leva totalt

normalt utan den där stämpeln i pannan "hon med panikångest" vilket man har

förknippats med många gånger många år av sina vänner som inte förstått hur

illa det vart. Men jag gav aldrig upp för min egen skull,banne mig att en dag då

ska jag leva ett normalt liv och till slut gick det. Men nu är den tillbaka men jag

förstår inte varför eller hur det gick till. Det finns ingenting i mitt liv som hänt på

sistonde eller som känns jobbigt nu. Livspusslet med alla bitar har börjat sakta

men säkert falla på sina plats. Det började förra torsdagen bara sådär och har

fortsatt,det blir värre för varje dag som går och attackarena blir större. Jag blir

livrädd,det var många år sen sist jag kände av så här mycket då glömmer man

hur det känns därför blir man rädd nu istället. Den här veckan har inte vart kul.

Det lustiga med det här är att jag känner min panikångest som om den är en

person,jag vet nästan jämt och precis när en attack ska komma. Om jag gör

det här,eller åker ditt eller ska umgås med den där personen då kommer jag

känna av på det här sättet eller det här sättet. Då kan jag förbereda mig hur

min dag eller dom timmarna antagligen kommer bli. Men nu är det helt annat.

Nu kommer attackerna när jag som minst anar det,på ställen där jag känner

mig helt trygg med personer som står mig nära och saker jag gör som är kul

men ändå slår den till stort som en smäll från ingenstans. Precis när jag höll

på att kliva ut från jobbet fick jag som ett tryck över bröstet,det gick inte att få

luft. Då började paniken komma,hjärtat rusa och benen skakade. Jag försökte

bli av med rädslan själv men det gick inte,fick ringa upp mamma när jag stod

vid busshållplatsen med folk som stod där. Gick en bit bort,man känner sig ju

totalt galen och vill inte att andra ska kolla på en som om man är det. Benen

skakade så pass mycket att jag fick sätta mig på huk,gråten kom och frågade

om dom kunde hämta mig men dom hade ingen bil. Det började snurra,kunde

jag ta bussen hem nej det går inte övertalade jag mig själv. Fyra person kolla

på mig,det gjorde inte direkt saken bättre. Men jag satte mig på bussen med

mamma i luren och några minuter senare försvann det. Jag ger inte upp nu

heller men känns inge roligt att det påverkar min vardag igen när allt precis

har börjat kännas lugnt i mitt liv. Det kommer gå över det vet jag men exakt

när vet jag inte men jag vet att kommer inte ge upp för det här är mitt liv!   

Det var ett tag sen man längtade efter helg som jag gjort den här veckan

sen man började jobba efter att gått hemma i åtta år. Har bara kört i tre

dagar än men både igår och idag har jag känt av min whiplers kanske lite

mer än vad jag trodde. Kommer på mig själv att när jag sitter och jobbar

känner jag inte av smärtan då är man inne helt i sitt arbete. Det är exakt

när du kommer hem,tar av dig jackan och då precis när du slappnar helt

av kommer smärtan. Det gör mig arg,besviken det är inte hur jag vill må

när jag är hemma och verkligen trivs på mitt jobb men det är jobbet som

ger mig smärta. Men det får vara värt det just nu,det är ganska galet hur

tre dagar gett mig självförtroende. Känner mig 5 meter lång och väldigt

stolt över mig själv hur bra det går för mig. Sen första dagen känner jag

mig verkligen välkommen,omtyckt och hittat man plats sen första dagen

vilket jag aldrig varit med om förrut och jag har ändå jobbat en del i livet.

Får beröm varje dag,känner mig nästan lite bortskämd för det är inte nått

jag heller är van vid. På alla praktiker,sommarjobb och jobb brukar jag få

beröm näst sista dagen innan man ska sluta fast det känns nästan mer som

fjäsk. Här där jag är nu känns det äka och genuint när både chefen och dom

jag jobbar med säger det. Tar med mig det hem, går därifrån varje dag med

leende precis som när jag åker ditt varje dag. Det är väl hur det ska kännas?

Att det inte är tung att gå upp,man ser fram emot att åka till jobbet och man

nästan längtar till nästa dag? Jag vet hur sjukt men jag trivs och det är bara

positivt för tänk om det skulle vara tvärtom,har vart där många gånger när

man haft ångest på kvällarna och det är svårt att andas när man måste åka 

till jobbet. Är tacksam över hur bra dom tagit in mig,hur öppna dom är mot

en. Är riktigt trött i nacken idag, det ska bli skönt att återhämta sig i helgen 

för att orka med nästa vecka men först en ledig helg och främst att få sova ut  

Gott nytt år några dagar efter, här har det vart fullt upp och hänt mycket

bra saker på bara några få dagar. Nyår var jätte mysigt,vi var hemma hos

några vänner och deras lilla flicka på fyra månader. Det blev mycket mys

med bebisen,vi spelade bingo och körde många runder av Uno ända in på

nattens timmar. En lugn skön nyårsafton med dom finaste vännerna blev

det en lyckad kväll. Jag började jobba igår eller rättare sagt min utredning

om min whiplers har äntligen satt igång där jag får testa på olika yrken för

att se hur min nacke klarar av,hur många timmar jag orkar och vad jag vill

jobba med. Just nu är jag på administrations avdelningen där jag fått testa

på grafisk design på datorn och det var riktigt kul. Trivs super bra där. Det

är en "kurs" på sex veckor och den här veckan antagligen nästa vecka med

är jag där mellan 10 till 12 sen plusar vi på en timme varje vecka för att se

hur jag orkar med. Det är ganska lustigt, mitt första möte där innan julen

kändes det inte bra alls. Tyckte inte om där jag skulle vara men redan igår

på min första dag var det som att jag hade varit där i flera månader redan.

Brukar alltid tycka dom första 2 veckorna när jag kommer till en ny plats

där jag ska jobba är tuff,att komma in i gänget med nya människor också

att få en kontakt med chefen. Men jag känner mig redan hemma, känner

mig välkommen och omtyckt. Ingen pressad känsla,bara lätt och en skön

stämning. Men hur braaa jag än trivs ska det bli riktigt skönt med fredag

imorgon och bara det att se fram emot helg igen vilken grej i love it   

Dom här senaste dagarna under jul har vart hur mysiga som helst.

Har bara spenderat tid med min pojkvän, kollat på bra filmer som

gått varje dag och bara myst till det. Har känt mig mer tacksam än

vanligt över livet. Men också tänkt mycket över hur året egentligen

har varit? Det blev en tuff start då jag först var glad över att dansen

äntligen skulle sätta igång men bara tre timmar innan jag skulle åka

fick jag samtalet som var väntat men kanske inte just då. Morfar var

borta,jag fick inte vara där och säga hej då. Hur skulle jag nu kunna

åka till dansen och låtsas som ingenting? Mamma övertalade mig att

åka ditt ändå för det var vad morfar hade velat,han har sett mig dansa

hela mitt liv och därför åkte jag till träningen för att vara stark för han.

Första halvåret var som en smocka i ansiktet,allting var tungt ingenting

var roligt längre.

Men sen kom sommaren och vilken sommar det blev. Det blev knappt en

lugn stund. Jag fick äntligen komma till Norge tillsammans med min kille

och vilken vecka vi hade. Bodde på olika hotell och värdshus varje dag,en

upplevelse i sig var det. Vi hamnade på jätte fina ställen med sköna sängar

och fina utsiker förrut på ett ställe men annars kan jag inte klaga. Norge är

den vackraste staden jag någonsin sett,vart vi än åkte hur många timmar vi

än körde var det vatten och berg överallt. Varje stund,varje mil tog mig med

storm. En vecka borta och vi körde till Finland mot sommarstugan som förra

året och jag älskar att vara där. Ingen el,inget vatten och det bästa inget som

helst internet bara du vi och naturen. Det är rena himmel riket faktiskt,det är

som en vecka på en yoga retrit du känner dig totalt avslappnad när du väl är

hemma sen :) En vecka hemma och jag åker till göteborg med mamma där vi

hälsar på mina äldsta kusiner,älskar att vara där mer än något annat. Vi bada,

vi sola,vi åt gott,vi var på liseberg,vi semestrade på kan man säga. Under den

här sommaren har jag också träffat en del nya människor,en del mer bekanta

andra nya vänner i mitt liv. Vädret vi hade den här sommaren var finns det 

ens ord för hur underbart det var,nej? Först tyckte jag det här året inte hade

 vart något speciellt eller bättre men när jag väl tänker på allt jag gjort är det

faktiskt ett av dom bästa åren pålänge. Men nu kliver jag ur 2018 och går in

med storm steg i 2019 och kan knappt vänta på att se vad som kommer hända

nästa år. Nyårslöften är ingenting för mig,jag sätter delmål istället för dom är

lättare att hålla och ingen press. GOTT NYTT ÅR och ha en kul kväll ikväll