Är det någon annan eller är det bara jag som är trött på det här kalla, tråkiga, blöta vädret som

drogs in direkt det blev Maj månad? Man kan nästan tro att det är april nu istället,maj månaden

brukar alltid vara väldigt fin och varm annars. Hoppas innerligt att det blir en fin varm sommar

efter många månader av kyla och blöt. Snart är långhelgen över,känns ganka skönt ändå,tebax

till dom vanliga rutinerna och så som det ska vara. Dansen är över tyvärr för den här terminen

men direkt jag flyttat till nya placet har jag cirka tio minuter en kvart till gymmet och då jäklar

ska jag sätta fart med träningen igen. Skolan slutar den 3 juni eller något,har "sommarlov" till

3 augusti eller något sånt,sen när hade jag sommarlov? Det var i nian,annars har jag sommar

jobbat varje sommar hela somrarna. Har inga planer inför sommaren just nu men det blir nog

saker att göra med tiden,får se hur ekonomin ser ut också. Jag skulle gärna åka utomlands,åka

till Gotland igen,shoppa i stockholm,åka till London,bada massor och bara leva livet i sommar<3

Men just nu längtar jag efter lite sol,värme som ger mig energi och kraft. Gäspar hela tiden,är

trött nästan hela tiden och uttråkad till max! Men det sägs att efter regn kommer solsken ^^ :)

Har en väldigt nära vän till mig som heter Elin,hon bor tyvärr inte längre i västerås men när hon väl

är här passar vi alltid på att ses och det är alltid som om vi sågs igår. Sen ett år tillbaka har hon nu

en liten son som charmar sönder mig<3 Den lilla plutten värmer mitt hjärta varje gång och får mig

att lee som ingen annan kan. Det har vart Barnens Dag idag här i Västerås,till en början var det sol

och skönt väder sen blev det kallt ute men det gjorde inget. Det blev verkligen en jätte mysig dag,

mycket bebis mys och mamma känslor. Träffade på många av mina tjejkompisar och killkompisar

som har barn,jag kände mig gaanska utanför som barnlös. Det sprudlade med känslor i min kropp

idag,den bara skrek JAG VILL OCKSÅ VARA MAMMA! Kan jag inte få bli 20 igen och inte känna den

här paniken med tid och ålder? Tror att jag helt enkelt måste släppa lite på längtan,saknad efter

barn annars blir det för jobbigt. Jag menar,bara för att jag har panik och vill helst bli med barn

imorgon kommer det inte hända imorgon,det kommer bara bli tvärtom att det kommer ta ännu

längre tid. Jag måste lita på att jag är där jag är idag av en anledning,att det är min tur när det

är min tur och till dess får jag leva på mina vänners barn tills jag får mina egna barn ^^ <3<3<3

<3 <3

<3

Kikade precis runt lite på fb där jag hittade ett delat inlägg där en kvinna hade skrivit en text på Aftonbladet som verkligen berörde mig. Varje ord,varje mening var pricken på mina känslor. Jag lägger till texten här och jag tror många av er kommer också känna igen er i det hon skriver,slösa på kärlek<3

Förra veckan var en tung vecka,det var för mycket döden inblandat på en och samma gång. I tisdags var jag på en seans med en vän och våra mammor,det var Terry Evans som höll i det. Man satt där och lyssnade på alla historier när en dam i 70 år åldern som var där med sin dotter som är ungefär i 45 års åldern,dom sitter framför oss och helt plötsligt börjar den äldre damen att rycka i stolen vilket jag först trodde var epilepsi men då börjar hennes dotter skrika att hon är död,att vi måste ringa efter en ambulans. Som tur var klarade hon sig men kan säga att det var en hemsk syn att se. Önskade faktiskt att jag sluppit se vad som hände. Det var väldigt mycket att se,det följde med mig dagen efter,det satt som en film mitt framför mina ögon hela dagen och kvällen.

Men i torsdags började det kännas bra igen, jag skulle få min första valborg med Pontus och vi fick en bra kväll. Men på natten fick jag reda på att en tjej i min dansgrupp hade gått bort den här kvällen i en riktigt hemsk olycka. Vad är det som händer? Död efter död på en vecka. Hela helgen har jag sovit riktigt dåligt,haft hjärtklappningar och bara mått skit. Men nu måste jag skaka av mig allt som har med döden att göra,det tar för mycket på mig. Min hjärna kokar över snart, mitt hjärta håller på att sprängas,ett tryck över bröstet. Nu måste jag lägga det här åt sidan,göra saker som gör mig glad,vara runt folk som tar mig för den jag är och njuta för fullt av att jag får leva och andas varje dag.

Då var vi inne i maj,nu är vi bara en månad ifrån juni och sommar,känns weird? Vintern var lång

och nu bara springer tiden. Tror att maj månad kan bli en bra månad,har en del att se fram emot

och det är prick en månad kvar till flytt. Jag välkomnar maj med öppna armar, kärlek, glädje :)<3

Just nu känner jag ren glädje,min mamma kommer hem ikväll från sin semester,gissa vad jag ska krama

om henne imorgon när vi ses. Kommer säkert fälla en och annan tår,äntligen kan jag ringa henne när jag

vill och jag kan gå över till henne när jag vill. Det är faktiskt en stor lättnad att mamma kommer hem,en

vecka borta,tiden har går gått ganska sakta men ändå fort på samma gång. Det är fredag igen, kommer

ihåg när jag skrev det förra veckan som om det var igår. Det är semi-final i let´s dance,vart någon mer

chockad än bara jag att Alex åkte ut men ingmar fick vara kvar? Samma trubbel varje år,jag håller mina

tummar och tår att Marie vinner hela skiten! Det är hon verkligen värd,meen det skulle inte förvåna mig

ifall det blir en skräll i år att ingmar vinner bara för att han är en gammal "idol" nej tack. Jag tänker som

förra veckan iallafall ringa på Marie två gånger. Ikväll händer det inte annars speciellt mycket,finns inget

att göra & ingen att vara med så då får man underhålla sig själv. Är en väldigt rastlös person som hatar

att sitta själv,behöver nästan alltid eller vill ha sällskap och göra något. Känner mig annars väldigt ensam

och bortglömd,är det bara jag som känner så eller är jag inte själv om den känslan? Nu får det ta och bli

sommar,det blåser ju attan där ute och allt man vill är att bara hålla sig inne i värmen och slippa vara ute.

Hoppas ni får en roligare helg än mig,får väl se ifall något roligt eller spännande dyker upp med tiden :) ^^

If you have hope,you have everything<3

Har tänkt mycket på mitt liv dom senaste månaderna när det kommer till min skada. 2005 var jag med

om en allvarlig bilolycka där vi blev påkörda bakifrån när vi stod helt stilla vid rödljuset. Den dagen hade

kunnat gått mycket värre än det som blev av olyckan. Min mamma och moster fick inga skador förrutom

lite blåmärken och öm i kroppen men jag däremot fick en whiplers som jag måste leva med resten utav

mitt liv. Jag var 15 eller 16 när det här hände,det är några år nu och jag har kommit till den punkten att

jag har accepterat hur mitt liv är och vad jag får leva med. Jag har båda mina armar,ben kvar,jag sitter

inte i rullstol eller något sånt vilket jag är otroligt tacksam över men jag får lida på andra sätt som klart

tär på en ganska ofta. Det är inget jag visar för det mesta,det är inget som syns,jag är ingen som klagar

eller gnäller utan jag är en fighter. Men det är mycket jag inte kan göra idag,jag gör mycket utav sakerna

men kan inte göra dom lika länge som förrut. Smärtan i nacken som går upp i bakhuvudet,upp i pannan,i

tinningarna. Smärtan från nacken går även ner i hela nacken,ner i axlarna och ställen av ryggen. Det här

är inga roliga smärtor att leva med vareviga dag åren runt men man lär sig att leva med smärtan, man

känmpar igenom dagarna och biter ihop. Många gånger känner man sig handikappad för att man inte kan

göra vissa saker,för att smärtan tar över & för att vissa inte förstår hur pass ont man har.Vad är det då

jag knappt kan göra? Diska,damsuga,laga mat,baka,cykla,träna,jobba,lyfta,städa,när jag är på en affär

och kollar på kläder kanske jag har hittat två plagg och fast dom tröjorna inte väger någonting knappt

och inte galjen heller brinner det i mina axlar av att bära runt dom medans jag tittar runt efter kanske

fler kläder,det smärtar så mycket att det blir ett tryck över bröstet och illamåendet kommer krypandes.

Jag menar,bara en sån liten sak är som för mig att bära tonviss med sten. Att städa,diska och allt sånt

där det gör jag ändå,men det tar längre tid för mig,ibland får jag svårt att andas för att det smärtar i

axlarna och jag måste ta pauser flera gånger. Det är här jag känner mig handikappad,blir arg,förbannad

över smärtan jag måste leva med. Jag måste städa hemma? Det kan inte bara stå stilla? Liksom vad ska

jag göra,bo hemma hela mitt liv? Nej jag är en envis men konsekvenserna blir att jag får extra ont hela

dagen och ännu mer ont dagen/ibland dagar efter. Min mammas förra kille hade också whiplers,men den

kom inte förrän åtta år senare. Han hade tyvärr värre än mig,han låg i två och ett halvt år och klarade

inte ens av att höra ljud eller ljus. Det gör inte jag heller ibland men det var aldrig på samma sätt som

han hade. Efter nästan tre år fick han hjälp av andra brandstationer (han är brandman själv) med att

samla in pengar till en resa till USA där han skulle få operera sig för sin whiplers. Den här läkaren som

opererade är svensk och kommer härifrån Västerås men här får man inte operera människor som har

whiplers för ingen tror man kan bli bra igen. Men det är långt ifrån sanningen,i nacken sitter det två

stycken nerver som klämts ihop och dom måste frigöras från varandra. Han fick vara vaken under sin

operation,läkaren klippte och fixade tillbaka dom här nerverna. Smärtan försvann på en gång,han blev

helt normalt frisk som innan han fick sin whiplers och jobbar sen dess 100 procent som brandman igen.

För mig som levde med honom under samma tak i åtta år,se han vara en frisk människa till så pass ont

av smärta att han inte ville leva längre till att bli människa igen,det inspirerade mig. Jag har tänkt en

hel del på den här operationen för mig själv,har aldrig känt att jag skulle vilja åka ditt för tycker ändå

att jag lever ett ganska normalt liv så pass bra jag gör det till. Men dom senaste 3 åren har jag börjat

fått mycket mycket mera ont, det börjar verkligen tära på mig nu, det gör mer ont när jag vardagliga

saker. I några månader har jag känt att nu skulle jag mer än allt åka till usa och operera mig,bli en

människa igen och kunna leva normalt utan smärta. Jag vill men pengarna finns inte där,det kostar

ungefär 100 00,kanske mera plus resan ditt och hem också. Hade jag pengarna hade jag inte tvekat,

då hade jag åkt imorgon. Spara ihop ? Hade jag den ekonomin att jag kunde lägga undan eller spara

pengar då hade jag självklart gjort det men dom finns inte. Jag är bara rädd att smärtan ska bli värre

med åren,att jag inte kommer kunna göra mina vardagliga saker alls och blir liggande. Därför vill jag

göra den här operationen helst snart innan den blir värre. Tyvärr är det pengarna som styr den biten

och det är bara att gilla läget helt enkelt,jag är ingen som ger upp utan jag kämpar på och gör mina

saker till att det inte går längre,ett liv med whiplers är ett helvete men jag ger inte upp på mitt liv :)

Kollade nyss på ett program där två personer fick simma med delfiner,avis blev man allt.

Att simma med delfiner är en av mina största drömmar,jag har alltid tyckt delfiner är så

vackra och magiska djur. Dom sprider glädje, är full av humor, väldigt lekfulla och glada

djur (enligt mig iallafall). Var i spanien när jag var sju eller åtta år,då var vi på en delfin

show, sen dess vart jag kär i delfiner och har alltid velat simma med dom,vilken dröm<3