Gokväll,gokväll,det är FREDAG tjohoo. Veckan har gått fort,många träningar och mycket plugg vilket

resulterar i trötthet och slut i kroppen ända in i själen men på ett bra sätt. Men det är ALLTID skönt

med fredag,en tid man bara kan andas ut och slappna av (för oss som är ledig på helgerna). Minns så

väl när jag jobbade varannan helg,en gång i månaden hade man även dubbla pass hela helgen,neever

eveer again nej tack! Funderar att gå till gymmet imorgon faktiskt? Killen jobbar,jag har inga planer

so why not?? Har haft sug flera veckor nu att gå till gymmet men vaarje gång har något kommit där

emellan men imorgon är det blankt ziro noll,att dra mig själv till gymmet har jag inga problem heller

med att göra. Det är nog dags nu,det får bli första passet imorgon. Är även sugen på att köpa några

nya träningsbyxor,det finns jätte många snygga brallor i alla butiker bara för att jag inte har pengar

till det just nu,prioriterar mat och räkningar för det är faktiskt viktigast. Apropå pengar,kollade på

reprisen imorse av den nya säsongen av Lyxfällan,HUR kan man sätta sig själv i en sån knippa? Jag

förstår att livet har motvindar ibland,man vill shoppa loss,göra naglar och löshår men allvarligt,det

är inte det viktigaste. Jobba häcken av dig,betala räkningarna,spara pengar och DÅ kan du slänga

ut pengar på vad du vill men fortfarande har pengar kvar,  DÅ förtjänar du att göra något för bara

dig själv vad det nu än är. Det är lääskigt hur folk tror att breven öppnar sig av sig själva och allt

löser sig helt av sig själv. Man kan önska ... Men verkligheten är inte sån. Man måste kämpa över

sitt liv med svett och tårar. Tack och lov för att aldrig haft skulder eller något. Men det är fredag,

jag är halv trött och ska bara mysa i soffan framför teven och njuta av lugnet,att det är helg.   

Har ni sett det nya nya programmet Tv-soffan som går på söndagar halv nio? Om ni inte har det sett det

eller inte ens vet vad är för program handlar det om familjer/ vänner från deras hem när dom sitter och

kollar på olika program som idol,det okända,antikrundan,tina på besök,paradise hotel osv. Medans dom

tittar på dessa program ska dom kommentera som en helt vanlig kväll utan kameror med sin familj eller

sina vänner. Dom här personerna vi får följa,det är alltid en eller två nya familjer varje söndag är huur

härliga och roliga som helst. Har precis kollat på avsnitt två och tre,man verkligen asgarvar så tårarna

bara flyger. Ni måste KOLLA,jag tycker om alla dom här familjerna men det är en av dom som är mina

favoriter. Dom är två killkompisar,Daniel och Shaun,dom bjuder på sig själva,har nära till skratt,tycker

dom är riktigt roliga att kolla på faktiskt. Varje gång jag tittat på ett avsnitt utav det här programmet

känner man sig jätte glad,man känner sig nästan lättare av alla skratt man fick,det är som att allt där

man kanske tänkte eller kände innan man satte sig och kollade blir som bortblåst. Ni måste bara TITTA<3

Haha dom här två alltså,hur härliga människor som helst :)

Igår blev det en runda på stan med mamma,skulle egentligen  gymmat men mamma tyckte det var

ett tag sen,att jag borde umgås med min gamla morsa som hon sa till mig bokstavligen,haha ibland

är det krut i henne men inte ofta haha. Vi hade gjort några ärenden, sista stoppet blev på Panduro.

Det var meningen att mamma skulle shoppa loss där inne,jag skulle bar gå med och kika meen det

blev inte så. Mina ögon fastande på en bok som ståd där i hyllan och bara skrek,TITTA PÅ MIG och

det gjorde jag. Förstod inte först till en början vad det var men sen,boken heter The mindfulness

colouring book Anti-stress art therapy for busy people. Började bläddra i boken,den här mååste

jag bara köpa var första känslan. Den där slogan på boken var klockren,den passade in på mig på

alla sätt. En mer stressad,övertänkande,orolig person än mig får man nog leta efter haha därföör

passar den här mig utmärkt. Har du mycket tankar i huvudet,känner att ångesten är på väg, att

du behöver varva ner men inte vet huur ? !. Sätt dig ner med den här boken,låt färgerna göra dig

glad, genom att sitta och hålla på med det här får din hjärna något kreativt att tänka på istället,

ångesten försvinner sakta eller hann inte ens komma. Vi alla behöver något knepp att lugna ner

oss ibland, att inte överanalysera saker, sluta stressa upp oss över saker som troligtvis inte ens

kommer hända,då behöver man göra något ibland som tar bort dom här sakerna och jag tror att

den här art måleri mindfulness boken kan vara något riktigt bra. Jag tänker iallafall testa detta,

att måla/rita är något jag alltid tyckt vart kul men har aldrig kunnat målat förrutom en streck-

gubbe haha men man kan inte vara bra på allt. Dom har redan gjort mönstrena till oss men det

är vi som ska skapa det till något fint och livsfullt,det kan få en att må bra,kanske till och med

göra din dag. Är du en stressad person,tycker om att måla,behöver ett lugn,gå till Panduora på

studsen och köp er den här boken som bara kostar 89kr, finns större böcker med andra motiv

men tror det här kan vara en bra början om man vill testa på. Det här ska bli intressant :)<3

Här är boken,köp bra pennor att måla med så det blir som finast :)

Det här är en sida av motiv,det är olika på alla sidor. Det är mycket

att göra men man behöver inte göra en hel sida på en gång,inte ens

en halv,man ska ta det i sin egen takt,då blir det som bäst med allt.

Ibland märker jag hur min osäkerherhet bara lyser med sin närvaro och tar över,det är som att den tar

kontroll över både ens känslor och tankar. Här om dagen hälsade jag på min tjejkompis som födde en

liten pojke för tre veckor sen,det här var första gången jag skulle få träffa honom. Barn är något utav

det bästa jag vet,har ända sen jag var en liten flicka längtat till den dagen jag ska bli mamma,det har

vart en lång väntan och den känns långt borta ännu. Den där pojken var det sötaste jag sett på länge,

hans fötter och händer var pytte pytte små,jag kunde inte sluta kolla på honom. Kände mig närvarande,

kärleksfull och varm den stunden jag var där hos min vän. Men direkt jag gick därifrån,gick till bussen

och på en gång kom klumpen i magen full av rädsla och osäkerhet. Tänk om jag aldrig kommer att bli

en mamma?? Jag kanske inte kan bli med barn?? Varför i hela världen skulle någon ens vilja skaffa barn

med mig? Jag är ingenting att ha? VARFÖR är det så otroligt svårt att tro på sig själv,känns omöjligt.

Varför är man så dum mot sig själv genom att plåga sig själv,men det är verkligen osäkerheten som

kickar in och det går inte att få stopp på känslorna. Man vet inte vart man ska ta vägen,vad ska jag

göra mig av med mina känslor,hur ska jag kunna lugna ner mig. För att kunna få barn måste man ha

en kille,det har jag,problemet löst. Han är den mest underbara fantastiskaste killen jag någonsin har

träffat,han hatar att se mig lida av dom här känslorna och tankarna. Han säger hela tiden att han inte

ska någonstans,varför kan jag inte bara tro på honom? Mitt förlutna har jag lagt bakom mig men det

betyder inte att det man gått igenom som liten inte finns kvar inom en. Det är inte lika mycket, inte

lika ofta min osäkerhet kommer fram som tidigare men när det väl gör det,fan vad jobbigt det här är

att känna. Man ser alla andra runt omkring sig skaffa barn,bilda familj och ett liv tillsammans med sin

partner medans jag (känns det som) är den ända som inte gör det. Min kille älskar barn,han vill bilda

familj och hela paketet men han vill inte stressa fram något,han vill vänta några år till det verkligen

är rätt tid. Det kan ändras om ett år,eller två år vem vet. Det kanske handlar om att jag först måste

uppskatta allt jag har NU i mitt liv och njuta av det som är här och nu. När jag lärt mig att göra dom

två sakerna kanske det är rätt tid,för jag har väldigt svårt att njuta av nuet men det är en sak som

jag vill verkligen vill annars missar man dom där speciella ögonblicken. Meen vad jag längtar till att

bli mamma brukar tänka ibland undra hur det känns att vara mamma,hur den där kopplingen mellan

mamma och barnet är som alla pratar om. Jag antar att jag får veta när det är rätt tid för mig, men

till dess ska jag försöka njuta av det som händer nu för att kunna uppskatta tiden som mamma sen :)

Det känn som en evighets evighet men det kanske sker snabbare än vad man tror,

det kanske handlar om att tro på sig själv som gör att livet öppnar sig en för en<3

Jag som många andra har haft svårt att skilja på det förflutna och framtiden. Man vill vrida tillbaka

sin klocka och göra om saker som inte riktigt blev som man trodde. Det är där kruxet är,det går inte

att vrida tillbaka tiden,det går inte att göra saker ogjorda. Vi alla önskar att det fanns en tidmaskin

men jag tänker även den här tanken,om vi skulle på något sätt kunna åka tillbaka och göra saker

på ett annat sätt,vem säger att livet vi lever idag kommer vara bättre för att vi ändrar på juust

dom där sakerna vi går runt idag och bär på ? Allting händer av en orsak,världens största klyscha

jag vet men det är för att det är sant,dom orden kunde inte stämma mer. När jag tittar tillbaka nu

på mitt förflutna,dom saker som tynger mig mest, som jag önskar kunde vara annorlunda, idag här

och nu är jag glad över att det blev som det blev. VI skulle inte vara dom vi är idag om inte vi hade

fått gå igenom det som hände,vi hade säkert vart tjugo steg bakåt och fortfarande fumlat runt här

i vilsenhet för att vi inte har stått på oss och tagit makten över vårat liv. Det förlutna har i stora

drag egentligen gett oss en chans till ett bättre liv,att bli bättre än dom vi var igår,det är bara vi

själva som kan ta kontrollen över hur vi vill skapa våra liv. Är helt övertygad att om jag skulle gå

tillbaka,spendera mer tid med dom människorna som bara trycker ner mig,stanna kvar i det livet

jag bara vill komma ur,inte våga säga emot eller gå emot då hade jag definitivt INTE vart den jag

är IDAG. Dom besluten vi tog förrut ska vi vara tacksamma över,dom fick oss att våga ta det där

klivet till ett bättre ställe,en bättre plats i livet. Om vi är starka,gladare,klokare och börjat hitta

våran trygghet,har vi inte gjort något rätt då,något riktigt bra för oss själva? Det är precis det vi

har gjort. Dom som fanns i vårat förflutna en gång i tiden hann inte ikapp oss,det av en anledning.

Dom har inget i våran framtid att göra,framtiden är VÅRAN. Var stolta över er själva,ni lyckades :)

I många många år har jag bråkat med mitt förlutna,den har knackat mig på axeln för många gånger.

Ibland blir man bra trött på sig själv,varför lär jag mig aldrig kan man säga till sig själv tusen gånger.

Jag har försökt fixa mitt förlutna mer gånger än det finns siffror känns det som,velat fixat det som

är trasigt,laga mitt hjärta en gång för alla. Istället genom att göra det här sårar man sig själv hundra

gånger om,det är inte värt det. Det förlutna går inte spika ihop av en anledning,EN och det är för att

det är ens förlutna,det har redan vart och vi kan inte ta tillbaka den tiden. Vi måste acceptera läget

av hur livet ser ut idag. Kunde aldrig tro att jag skulle komma till ro med mitt förflutna men det har

jag gjort faktiskt. Efter alla dessa år. Det finns personer,det finns situationer man mer än allt tror

att man behöver i sitt liv men det är inte så. Mina val,mina beslut har lett mig till där jag är idag

tack vare att jag stod på mig och tog mig ur min dåliga cirkel. Dom åren har förföljt mig som ett

par spöken,det är dags att gå vidare. Jag har sagt hej då till dom här personerna i mitt hjärta,jag

har sagt hej då till mitt förflutna,jag har accepterat över hur mitt förflutna blev och hur mitt egna

liv ser ut idag. Det var inte lätt,men det var en lättnad,en stor sten från bröstet försvann. Kände

på en gång att mitt förflutna flög bort någonstans. Självklart kommer jag tänka på det ibland,det

kommer säkert att besöka mig men då kan jag med ett leende slå bort det lika fort. Vill jag idag

att dom där personerna någonsin ska få chanset att såra mig bara en gång till? Det kanske går bra

den här gången och om inte då är det värt det? Nej det är inte värt det,då har dom ännu en gång

till tagit makten över ditt liv och lämnat dig i diket som alla gånger. Vill du verkligen att det ska

hålla på så här livet ut? Ta makten över ditt eget liv och gör något din framtid kan tacka dig för :)

Dom senaste åren har mobbning bara ökat något fruktansvärt mycket. I dagens samhälle tar vi även

med mobbningen hem,barn får egna datorer och mobiler i alldeles för ung ålder. När jag var liten,då

hade vi varken egna datorer eller mobiler,vi var jämt ute och lekte,åren runt. Jag var jätte mobbad

från första klass till nian,det var ett helvete MEN efter skolan när jag kom hem var det frid och lugn.

Är det inte så det ska vara? Någonstans måste man ha sin trygghet,där man är bekväm med personer

och kan vara bara barnet man verkligen är. Hur ska vi stoppa mobbningen egentligen? Det stora här

som är orsaken av 99 gånger är att många av barnen i klassen har det jobbigt hemma på något viss.

Det ska inte behöva vara så heller. Hemma & skolan är dom två ställen där man ska känna sig trygg

och älskad på. Läste en artikel på facebook här om dagen där en 14-årig flicka hade tagit livet av sig

EN vecka efter att skolan börjat,på grund av nätmobbning som följde med hem. Fick sen reda på att

det är min kompis kompis kusin,där vred det sig i magen på än gång,jag tänkte om det där var min

kusin då vet jag inte vad jag skulle göra. Allt man egentligen vill är i princip slå ner småglinen som

inte förstår konsekvenserna av sina handlingar men våld löser ingenting. När jag läste artikeln blev

jag fruktansvärt arg,ledsen och besviken på hur världen ser ut idag. Den här lilla flickan,hon missar

hela sitt liv tack vare några ungar som inte vet hut! SÅNT gör mig arg,dom som mobbar via datorer

och mobiler men sen stänger igen datan och lägger ner mobilen i fickan för att dom ska leka förstår

inte att personen dom mobbar mår hemskt dåligt utav det dom gör. Oftast vet jag att åtta utav tio

personer växer upp till slut,ångrar sig över vilka dom var och gjorde mot någon helt oskyldig. Själv

har jag fått några förlåt utav dom som mobbade mig,tack var allt jag kunde säga men förlåta dom

var inget jag kunde,det har jag väldigt svårt för att göra,men det är bra att dom inser till slut vad

dom faktiskt hållt på med. Jag lider verkligen med ALLA som blir mobbade,men även dom runt om

dom barnen som blir mobbade är några som faktiskt också blir påverkade. Att se sitt eget barn bli

till en helt annan person som knappt vill leva och inte vill annat än att vara hemma,det får inte gå

och vara så här längre. Något måste ske,ser du någon som blir mobbad har DU skyldighet att vara

den som går fram och stoppar det. Vi alla måste öppna våra ögon och öron mer,något måste göras

för det här får inte fortsätta,alla är vi olika som människor,sprid kärlek och vänskap till varandra<3

När jag var 12 år små vilket är för femton år sen fick jag panikångest. Hade aldrig hört talas om det

förrut,hade ingen anning vad det ens var för något,hur får man det egentligen,är det en sjukdom,var

frågor jag ställde mig själv. 12 år gammal,hade precis slutat sexan och skulle äntligen slippa den där

skit skolan jag gick på med elaka "kamrater" lärare och rektor som bara vände ryggen till problemet.

Nu var det sommarlov,har aldrig gillat dom förrut men det här sommarlovet kändes bra,som om nått

skulle bli bättre än förrut. Det höll inte länge,fick reda av mamma om en väldigt traumatisk sak som

gällde just mig men jag var endast barnet och kunde inte ens föreställa mig hur mycket det här skulle

ändra mitt liv till det sämre. Själva resan är alldeles för lång,invecklad,komplicerad att berätta,vissa

saker ska man helt enkelt hålla för sig själv. Men vill ändå dela lite av min historia att leva med just

Panikångest för att det inte är något jag skäms över,inget jag vill dölja eller inte borde prata om för

jag vet många som sitter inne med det som bara vill sjunga ut men inte vågar. Det största problemet

är att alla som INTE har panikångest tror att det här är en sjukdom,men för er som inte vet eller inte

vet bättre,panikångest är inte ens i närheten av en sjukdom. Man får det genom att man varit med

om något riktigt traumatiskt,som om inte det vore nog men där kommer panikångesten. Det hela är

psykiskt.

Men tillbaka till min resa,dom första två tre veckorna efteråt mådde jag precis som innan

mamma hade berättat. En dag satt vi vid bordet i köket,vi åt mat och mammas dåvaranade kille och

hans barn satt även där. Från ingenstans,som en blixt från en klar himmel fick jag en stor klump mitt

i halsen. Den gick inte ner,den gick inte bort,den var där varje dag,hela tiden i tre år. TRE år,några

utav mina värsta år. Dom första två åren hade jag inte den blekaste anningen vad som satt sig i min

hals,ingen visste. Fick gå till sjukhuset,till öron-näsa-hals avdelningen där jag fick dricka den meest

vidrigaste drickan som var vit och smakade dricka sen fick jag ställa mig på en platta som dom sköt

upp mig på för att kunna ta kort på min hals. Den bilden skulle visa mig hur stor min matstrupe är,

hur stor plats det finns för att göra mig lugn. Okej jag såg,jag fattade men det blev inget bättre av

det. Det tog cirka två och ett halvt år innan en läkare tog mig på allvar,gav mig hjälp och som efter

all denna tid kunde säga till mig och min mamma vad det här är. När läkaren sa att jag hade panik -

ångest gjorde mig både lättad men rädd. Kunde det bli värre än det här? Nu kan det väl bli bättre?

Önska kan man alltid göra men för mig blev det tvärtom. Dom brukar säga att om det ena försvinner

ersätter kroppen dig med något annat vilket hänt mig flera gånger. Den här klumpen i min hals gjorde

att jag var rädd dygnet runt,hur mycket jag än svalde och försökte äta fanns den där,stor som en boll.

På grund av rädslan slutade jag gå till skolan,var aldrig ute med vänner och lämnade inte mammas sida

för en sekund. Men nätterna var värst,på natten blev jag extra rädd,jag började hyperventliera varje

natt i tre år,kunde inte prata för att klumpen i halsen irriterade mig. Mamma och hennes dåvarande

kille fick gå ut med mig mitt i natten på en promenad i en till två timmar,sommar som vinter,ibland

åkte vi till akuten för att jag inte litade på dom,dom är inga läkare. Helt otroligt att mamma gjorde

allt det här för mig,stod ut med mig och aldrig gav upp på mig,känner mig gråtfärdig bara av tanken.

Efter tre år en helt vanlig dag när jag satt i soffan hemma med ett glass fanta försvann klumpen. Jag

svalde och svalde för att verkligen lita på att den var borta. Jag grät som ett barn den dagen,tre jävla

år var borta från mitt liv men nu. Jag mådde bra i en vecka sen reagerade min kropp på ett annat sätt.

Panikångesten satte sig i munnen på mig,den här dagen satt vi konstigt nog också och åt,jag njöt som

bara den och som förra gången från ingenstans kändes det jätte konstigt på tungan,i svalget,i munnen

överhuvudtaget. Jag är allergisk mit nötter,super allergisk,var helt bomb säker att det här var en utav

mina första allergi reaktion av nötter. Men det var det inte,vad jag än åt,vad jag än drack kändes det

konstigt i munnen. På något konstigt viss hade min allergi av nötter blivit till en rädsla,vad jag än åt

och stoppade i mig trodde jag "nu,nu har jag fått i mig nötter och bara skrek och grät av rädsla. Dom

första åren var hemska,en rent helvete av det här,några psykologer eller läkare som förstod mig? NEJ

det fanns inte ens på världskartan,några mediciner VÄGRADE jag att äta. Åtta år gick,jag blev bara

sämre,smalare,räddare och kände mig riktigt knäpp. Jag fick tid hos en läkare på vårdcentralen,han

var den första som lyssnade,som fanns där,som såg mig,som hörde mig. Jag grät,mascaran rann och

med en pippig röst och ögon fyllda av tårar sa jag till honom,jag vill ha medicin annars orkar inte jag

mer. Han gav mig inte medicin för att få medicin som alldeles för många läkare gör idag,utan han såg

på mig hur slut jag var som människa,hur livsglädjen var borta,hur mina ögon var tomma,att hoppet

om livet inte fanns längre,att jag inte kunde leva på något sätt var skälen till att jag fick medicin av

honom. Det var ett av det bästa beslutet jag någonsin gjort i mitt liv,det var inte ens en stark heller.

Den gjorde att jag kunde äta,gå till skolan,våga vara utan mamma och kunna sova om nätterna. Jag

äter fortfarande medicinen,men tabletten på kvällen har jag slutat med för några år sen,jag mår så

pass bra att jag kan göra det. Men den på dagen räddar mina dagar,som sagt den är inte stark och

gör mig inte beroende av medicinen heller,men den är en räddning. Nu blev det väldigt mycket text

här,mer än vad jag trodde men ville mest säga att du med panikångest du är inte ensam och det är

en guppig väg men det blir bättre,knäppa är vi definitivt INTE,det är bara en känsla. Skulle kunna

skriva hur mycket som helts men det här får räcka. Känner ni någon med panikångest,sträck ut er

hand och finns där,dom behöver er mer än allt. Är ni dom som har panikångest,prata om det,prata

prata PRATA för det är nyckeln till allt. Idag är jag 26,lever fortfarande med panikångest men inte

lika mycket,det här har gjort mig starkare och till den personen jag är idag. Håll huvudet högt,tro

på dig själv,ge aldrig upp,det finns alltid lösningar,det kommer alltid något bra ur det dåliga :)<3

Livet är till för att leva,alla förtjänar ett lycklig liv <3

Är det någon som tror på andar? Då menar jag mer som ett liv efter döden,reinkarnation,att livet

inte tar slut när man dör? Det är ett häftigt,mäktigt och spännande ämne att prata om. Har ända

sen jag var liten vart super intresserad av det övernaturliga. I april fick jag äran,chansen att åka

på en seans med Terry Evans,kunde knappt tro det var sant när jag satt där i salen och fick lyssna

på den här mannen i fyra timmar som i många år har vart en stor förebild för mig när det kommer

just till det här ämnet. Det var nästan övermäktigt,man tog in varenda liten detalj och hade stora

rävöron på sig. Det var inte sista gången jag gjorde något sånt,det där bara MÅSTE jag bara gå på

igen någon gång. Varför jag alltid har vart intresserad av det övernaturliga,jag vet inte faktiskt???

Det är inget ämne som har diskuterats hemma när man var mindre,har inte vart med om något så

där tydligt under mina yngre år. Vet inte varför,men med åren har nyfikenheten bara växt på mig

mer och mer. Min fina farmor som gick bort i plötsligt cancer för åtta år sen nu har visat sig för

mig,det var väl ungefär tre eller fyra år sen när jag bodde hemma. Såg henne lika tydligt som när

man står någon levande person nära i rummet. Hon hade en brun kavaj/jacka och en brun kjol på

sig. Satt och kollade på tv,minns inte vad jag kollade på, var verkligen jätte inne i mitt program.

Från ingenstans helt plötsligt stod hon framför mig,jag kände mig som en liten flicka igen,visste

inte riktigt vad jag skulle tänka och tro. Det var bara sekunder sen var hon borta,jag satt där tyst

och stängde av ljudet på teven. Såg jag rätt ? Det var både en lättnad men sorligt, jag ville prata

med henne,hade så många frågor jag bara ville ställa henne men jag fick iallafall se henne igen<3

Ni som verkligen av hela erat hjärta tror på något slags liv efter döden har jag ett tips om ett jätte

spännande program som heter Mitt barns tidigare liv. Det här är barn från 3 till 5 år som kommer

ihåg sitt förra liv,vilka dom var,vart dom bodde,hur dom såg ut,hur dom dog och kom tillbaka till

det här livet i en annan kropp,med ett nytt namn,en ny familj och nytt liv. När den här serien kom

för någon vecka sen förväntade jag mig inte speciellt mycket men efter bara en två minuter,huur

spännande som helst. Sitter som fastklistrad framför teven,ögon stora som en örn och ingenting

annat kretsar runt mig under den timmen. Det här programmet går på torsdagar på tv4 fakta kl

åtta,ni som har den kanalen,både ni som tror och inte tror,KOLLA. Barn som är 3år,har aldrig ens

vart i ett annat land än där han/hon bor. Dom kollar inte på program som nyheter eller historia -

kanalen eller något sånt. Men ändå kan dom städer som Kina,det där xl47 planet jobbade jag på.

Om ni kollar förstår ni vad jag pratar om,man blir total fascinerad och hoppar i soffan för att det

är så darm coolt att du inte vet vart du ska ta vägen (jag gör det iallafall haha). Alla får tro på det

man själv tror på,det finns inget bevis till hundra på någonting. Men man vet,känner själv när man

verkligen vet att det man tror på är äkta,det finns,vi kan inte ta på det,men vi kan känna det :)<3